Pust och stånk

 
Jag sliter och sliter, men kommer ingen vart. Denna helvetes vinter, denna äckliga kyla och hemska is/snö/slask/is igen gör mig tokig! Man kan ju inte göra någonting. Trött och sur är jag, och det blir värre för varje dag som går. Ibland känns det som om jag sitter fast, som om jag egentligen inte borde vara här i denna gudsförgätna stad. Men så kommer jag att tänka på mitt jobb, och då vill jag inte härifrån längre. Det är en svår balansgång ibland, för vissa dagar står jag helt enkelt inte ut här, och andra dagar är jag jätteglad att jag är här. 
 
Det finns så mycket jag vill göra och åstadkomma i mitt liv, men det känns som om jag står och stampar på samma ställe och aldrig kommer någonvart. Jag uppnår inte mina mål, tar inte ens ministeg närmare mina drömmar. Istället gnager jag vidare på Geografin och önskar att jag hade valt något annat. Jag sitter kvar och snurrar på skrivbordsstolen och försöker låtsas att saker löser sig själva. 
 
Jag är en sådan människa som älskar att göra drastiska förändringar och kasta mig in i nya saker, på gott och ont. Jag hatar invanda mönster och känslan av att vara bara nöjd, "content". Jag vill ha mer än så. Jag vill ha äventyr, utmaningar och spänning. Jag vill inte sitta sönder rumpan och stirra ögonen blinda på saker som är helt ointressanta för mig. Jag är snart 20 år och har aldrig varit full, aldrig festat, alltid känt mig gammal och tråkig, och jag läser Geografi på universitetet. Hur hände det här? Hur blev jag så tråkig? Inombords känner jag mig som 90 år, som om jag missat en stor del av livet (särskilt jämfört med mina supercoola lillasyster)
 
Detta är bara ett långt klagoinlägg så jag kommer inte att komma med någon storslagen lösning i slutet. Jag bara erkänner för mig själv att jag gjort en del felaktiga val och att jag kanske borde ha lyssnat mer på vad andra sa till mig. Jag är kanske lite för stark ibland, och väljer saker som jag tror är bäst för mig, trots att de så uppenbarligen inte är det (civilekonom *host*). 
 
Nu ska jag återgå till att plugga något av det tråkigaste som finns (dock allmänbildande...) och låtsas att livet löser sig av sig själv snart. Jag är trött, och orkar inte tänka ut lösningar. För inga lösningar kommer utan uppoffringar. 
Peppande ord tas gärna emot, om någon orkat sig igenom mitt inlägg. 
En glad torsdag till er alla!
1 Sofia:

skriven

Läste precis och vill bara säga att jag känner detsamma Matilda! Att man kanske är lite väl stark ibland, lite väl duktig. Att lösa hela framtiden nu, att göra saker rätt. Samtidigt är den där lockelsen till allt lite " förbjudna" ibland inte tillräckligt stor. Jag tror dock den dyker upp ibland, mer eller mindre. Och att man så länge får vara nöjd med att man inte vill göra som alla andra, att man kommer få ett bra liv och har ett bra liv så länge man är nöjd med stunden. Men gå ut, pusha dig själv, jag gör det hela tiden och är väl världens mest instabila människa just nu,gråter och skrattar konstant. Men någonstans växer man väl.

Vet inte om det här hjälper dig, men det är en tanke i allafall. Och jag läser din blogg med glädje. Kram Sofia

Svar: Tack så mycket för ditt stöd :) Det är på något sätt skönt att veta att någon annan känner ungefär likadant. Hoppas att allt slutar väl för oss båda! :)
Matilda

Kommentera här: