iAddiction

Dags att snacka allvar. 
 
Det här med internet, sociala medier, nya iPhone-modeller, konstant tillgång till information via sökmotorer, och det belöningssökande som Instagram innebär med sina likes och kommentarer, håller på att göra mig galen. 
 
Jag tillhör generationen som växte upp i övergången till den digitala eran, som tog ordentlig fart i slutet av 90-talet, och jag ser både på mig själv och andra hur uppmärksamheten och förmågan att fokusera på en sak blir allt sämre. Jag vet hur det känns när jag försöker berätta något för någon och de lyssnar med ett halvt öra på vad jag säger. Jag är tyvärr ännu mer bekant med känslan av att råka titta ner på telefonen när någon pratar med mig, och försvinna bort helt, för att när personen avslutat behöva låtsas att jag vet precis vad de sa. 
 
När vi har mobilen med oss vart vi än går, 3G aktiverat och studsar till av glädje när det plingar i fickan, då är något fel. När vi räknar likes på Facebook och Instagram som små belöningar och kickar, kollar Facebook för att det kliar i fingrarna, och blir stressade när telefonen ligger på laddning i ett annat rum, då måste jag bromsa. 
 
Idag började jag läsa den här fantastiska boken nedan: 
 
 
Jag har läst två kapitel och jag har redan fått mig ett rejält uppvaknande. Boken är både skrämmande och inspirerande, och talar om hur vår uppmärksamhetsförmåga försämras av vårt konstanta "multitaskande". Många i min generation påstår att de är duktiga på att multitaska, men konceptet multitasking är egentligen helt fel. Vi kan inte göra två saker samtidigt, om de två sakerna kräver aktivt fokus. Du kan gå och tugga tuggummi samtidigt, applåd till dig, men du kan inte lyssna på en ljudbok och läsa en annan bok samtidigt - och uppfatta båda två. Du kan inte delta i en konversation till fullo samtidigt som du smsar med någon annan.
 
Idag bestämde jag mig för att ta semester. Inte från jobbet, dit måste jag gå, men från den digitala världen. Jag loggar ut från Tumblr, Facebook och Instagram, och tar en paus från bloggandet. Jag har haft en internetdetox en gång förut, men med fel syfte och fokus. Nu gör jag det för min skull. För när jag tittar på telefonen en gång i kvarten hinner jag inte leva, inte tänka, inte fokusera på mig själv. På Instagram och Facebook (mina största fällor) får jag konstant inblick i andras liv - och inte deras riktiga liv, utan deras polerade internetliv. Du lägger inte upp en bild på dig själv när du går hemma en dag, oduschad och trött. Om du gör det, städar du rummet, piffar till håret och lägger böckerna i en fin liten trave, och tar en söt bild snett ovanifrån. Jag kan grejen, jag gör det själv. Och jag orkar inte fejka glamour. Jag orkar inte dela med mig av mitt liv. Inte hela tiden. Inte nu. 
 
Så nu går jag på semester, tar tag i sådant jag vill ha gjort, och försöker att åstadkomma någonting. Jag vill vara en sådan där fokuserad, smart människa som kommer på innovativa saker och för världen framåt. Inte den virriga lilla scatterbrain som jag är nu - som sitter med fem flikar uppe på Chrome och kollar på Netflix i ett fönster bredvid. För multitasking är inte så imponerande, ändå. 
 
Kram på er! Vi ses någon gång :)
 
 
 

Mat, träning och kroppskärlek

 
Dagens frukost bestod av ett kokt ägg, yoghurt med skivad banan, jordgubbar, granola och lönnsirap, och chokladkaffe! 
 
Jag tog med kaffet ut på gräsmattan och hängde med Kalle en stund. 
 
I mitt andra hem, gymmet. Tidigare har min träningslust försvunnit ganska snabbt, men den här gången har den hållt i sig i ett halvår (and counting!) och jag älskar att gå till gymmet och bli starkare! Allt blir så mycket roligare med prestationsfokus istället för utseendefokus. Styrka och kondition kan mätas på ett konkret sätt, och känns så mycket bättre i själen en ett evigt slit för en smalare midja, snyggare rumpa eller magrutor. Sådant kan ju ofta komma på köpet när man tränar för att bli starkare och friskare, och varierar kraftigt beroende på många andra faktorer, såsom kost, sömn, stress och glädje. Ja, för glädje gör mer än du tror! 
 
Jag satte mig med huvudet i skuggan och benen i solen och läste min nya bok, som jag köpte på St. Hilda's library sale när jag var i Oxford nu senast. 
 
Och så lite kroppskärlek! Min ben har varit mitt största komplex på kroppen under stora delar av min tonårstid, och nu har jag äntligen slutit fred med dem. De må vara bleka, och småknubbiga, och jag har celluliter, stretch marks och brustna ådror. Men de är grymt starka och kan både lyfta 140 kg och har burit mig genom ett halvmaraton. De bär runt mig genom livet, och jag är stolt över dem. Nu blir det slut på långbyxor mitt i sommaren. Mina ben ska också få synas! 
 
Ha en underbar dag, kära ni!